Sunday, March 25, 2012

What's Wrong With People?

My last entry was quite depressing, and I'm sorry for poring it all out there, but when you're sad and alone and write at 2am in the morning a lot of the normal filter isn't activated and a lot of feelings are put on paper that I normally don't share here on the blog. Re reading it, I was thinking of deleting it, but as dear friends already had commented on it I decided not to take it away, as it's all true - a little bit too much to share maybe, but still very much me.

So what made me so upset yesterday, what was it that just made me have enough? Last night was just one of those nights were small incidents that got to me just kept piling up and I just couldn't believe what happened around me and especially why it was that way.
I consider myself to be a pretty good person. One that comes with of course many faults here and there, just like any other normal person, but still rather nice, helpful, polite, considerate and with a big heart. Somehow, it must somehow not come across that way. Somehow people just seem to see me differently, someone not worth recognizing, not worth helping or even responding to? Somewhere, I must have gone wrong.

I've gone far and beyond to try to get Cassie involved and engaged in friendships after her rough start here in Yuma. We had this nice girl Gloria, that unfortunately had to move just after the two of them hit it off really good. So typical. Anyway, then we have this other newly found friendship with A in Cassie's class. We invited her to Chucky E. Cheese and she also was here for a play date last Saturday, that I wrote about here on the blog. The girls had such a great time and they seemed to get along very well.


Anyway, the mother of this girl is a woman hard to understand. Or it's just me, I soon don't know anymore. I've called her many times, texted her many times about play dates for the girls and she never calls or texts back. When we went to A's house to pick her up last week - as planned at 5pm, with that meaning that her mother had agreed that we pick her up at 5pm and knew that we were coming- her mother wouldn't come to the door. I asked A to please go and get her mom, as I wanted to meet her and introduce myself. I think that is a pretty normal thing to do, especially as our girls now seem to have found each other and want to play more often.

Well, even if A went inside the house to talk to her mom, the mom doesn't show up. At this time the younger sister wanted to come too. She is probably around 4 years old, cries and screams and A tries to pull her by her arm into the house and close the door, which the younger sister opens right away and comes running out. Of course we couldn't just leave and have her chasing after us. This went on for maybe 5 minutes, and I said to A can you please go and get your mom? Can't your mom come to the door and take care of your sister? The situation started to get ridiculous and I didn't know what to think. Poor A didn't know what to do either, I guess I can't come then she said..No but go and tell your mom to come to the door, I asked again in a little bit higher tone in hope that the mom might hear...

A walks inside again, third time, fourth time by now, I don't know I lost count.., and comes back again, with a stressed look and no my mom is busy hanging something on my wall. Well, that's the poorest excuse I've ever heard! Put down what you are doing and come to the door and meet the parent of the girl, in which house your daughter will be going to! Go to the door and meet the person that took your daughter in the car and invited her to Chucky E. Cheese the other week. Maybe even say thank you for that? No NOTHING! Aren't you interested to meet the parents to feel safe about your daughter going there and even in their car?? Apparently not.

I got really frustrated, not with the poor girl but with the situation and said that we would really like to have you over, but we can't stand outside your door anymore, we have to take the dog back to his owner (we had now for sure been outside the door around 15 minutes). Then A pulls her sister by the arm inside the house, comes out, slams the door and says come let's go. I really didn't feel good about leaving like that, but we needed to leave! We hadn't gone more than 5 steps and the little girl runs out, but this time the older brother comes out after her - note NOT the mother! This was just ridiculous! 

Last night it was the same story. I had told Cassie that I didn't know how it would work out to go to the movie night with the little ones as Chris was working, but that she could ask A if she also wanted to come for the movie night in school. I would take them, drop them off, then go home with Benjamin and Isabella. Then Cassie could call me when the movie was over, and stay inside the gym while the teachers and PTO responsible persons were finishing up and I would call her back when I was outside in the car with the little ones and I wouldn't even have to take them out of the car seats..and Cassie and A could just walk straight out from the gym to the car. No problems! Right?! That's what we thought. She really wanted to come, and I told Cassie that she had to tell her mom to call me! Every time I've called her, she never called back, never picked up and lets it go straight to voice mail, but even never respond back later if she missed a call. 

Of course by 5pm, I still hadn't heard back. We were out with Charlie as always, and we decided to walk by her house again to see if she was coming or not. This time there weren't any parents at home. The kids were alone, the older brother at age 12 was supposed to watch them, I think that there is 4 kids younger than him to watch them, and the parents wouldn't be back until around 8pm. It's not my place to judge, but I must say that that seemed to be a lot to put on a 12 year old, considering the time of night. Dinner? Baths? Bedtime?

A didn't know if she could come or not, her mom hadn't told her. Call her she said, well, I've tried, but she doesn't answer. I told her that maybe if you call her from another phone that you normally use to call her on when she's working or not at home, she might pick up?? 

No, we don't have another phone to call with, and we can't call when they are at work. Strange, strange strange. What if there is an emergency?? Of course there must be a way that the kids could reach their parents? This is just not right. Anyway, both Cassie and A were disappointed and I asked if they could maybe call the dad, but no luck there either. A went inside the house and a sister (?) came out and said that she can't come. That's it, door closed!

What to think? I don't know! I was just as upset as Cassandra, what's wrong with people??? I'm doing anything I can to be friendly, make it easy for the girls, let them play here, pick her daughter up, invites her to things with nothing in return. Not even an phone call to say that her daughter can't come!

Here I already had enough of people and how disrespectful some are - but even more was to come!
As Cassie was upset about this I told her that if she wanted she could ask Cole, one of the neighbors boys that she walks with to the school bus if he wanted to come or if his family maybe were going too? As they live just across the street, we rang the doorbell on the way home. I asked the mom if they were going or if not so, we'd be happy to take Cole. I'd bring them and maybe one of them could pick them up, as it would be difficult with the twins to stay during all of the movie. Well, I don't know, and I don't know what the plans are etc etc.. A yes, a no? No not really, I guess a no, and we went home.

Now after all this talking by the doors....time was running away, now being already around 5.30pm the movie was starting at 6.30pm and we'd have to eat dinner at home, get all ready and get the blankets, snacks and get everyone ready in the car drive there, unload the stroller, kids and stuff and get in the school....needless to say, stress!

Anyway, the movie night was a pretty good success with the kids as I wrote in the earlier post, but one thing that just made me have enough is that guess who was there? Cole and his family was sitting in the room in the very back and they didn't even say anything when I said hello like, yes we did decide to go after all or anything. Just like we didn't have the conversation at their door just an hour earlier. What made me so upset was that they decided to go and they knew that we were planning to go, but that I also had told her that it might be difficult for me to stay there with the twins, that I'd have to leave and pick up later and all..

With all this knowledge, they don't even bother to tell us that their plans have changed?! That Cassie would be welcome to come with them as they were now going? That they would be happy to at least take Cassie with them home if I had to leave earlier so that she could stay and finish the movie. NOTHING!

I just couldn't believe it! This was just too much!! When we did have to leave earlier, we passed right by them, they were sitting right there, looking at us, not really saying goodbye when I said it, only Cole tried to wave a little bit. Then they could at least have tried to offer or at least ask if Cassie wanted to stay with them?

After all,

-This is the family that asked if Cassie could please pick Cole up every morning by his door and walk with him to and from the bus stop. He is 2 years younger and understandably they didn't want him to walk alone. Of course we said yes of course! Why not help out? Why would that be a problem?

-This is the kids that ring our doorbell 15 times during the weekends wanting to play, that Cassie plays with and that I even invited to play in our yard, as they were always just hanging out in the drive way.

I got so upset that they didn't even offer, didn't even consider to help out when I needed help. I just can't understand what's with people here. Why is it like this? Why is it that I/we always try and try and give and give and never gets anything in return? Why does it have to be so difficult?? 

This is why it yesterday just got too much for me. I was so angry, upset and disappointed that I cried. I normally try never to do this in front of the kids, but sometimes you just can't stop yourself. I can't believe that all efforts everywhere never end up in anything good. It's hard to make lemonade when life gives you lemons - the only thing you want to do is to squeeze that lemon juice into their eyes....no that was harsh, yesterday I might have felt like that though!

So now for all of you out there - maybe especially you who are living abroad and have left friends and family behind.

What do you do? How do you cope? How do you make friends? Where do you find them? What do you think about all this?


pictures Google

10 comments:

  1. Lustigt att man kallar amerikaner för så himla vänliga och att allas dörrar är öppna... i Yuma verkar de vara stängda och låsta!!!

    Och vi svenskar som har rykte om oss att vara kalla och reserverade??? Något är lite snett tycker jag!!!

    Jag förstår din frustration och att du blev ledsen, och det är så synd att jag inte kunde prata med dig i går... men å andra sidan hände ju det här mycket senare än vi hade kunnat prata...

    Puss och kram gumman! Hang in there!

    ReplyDelete
  2. Men - vad är det med människor egentligen?? Kan man inte hjälpas åt, barnen kan vara tillsammans och ha roligt, en kör dem dit och en hämtar hem dem osv..........
    Fy vad ledsen jag blir när jag läser detta! Men, tyvärr känner jag igen mycket av det, tyvärr är det ett så hårt samhälle vi lever i. Varför kan man inte bjuda på sej själv, visa omtanke och kärlek till sina medmänniskor. "Smitta snällhet" är något som vårt ena barnbarn har i sin första klass i skolan, de smittar av sej till varann........
    Inte konstigt att du blev ledsen!
    Hoppas du får träffa godhjärtade människor i Arizona också. Kanske är det i USA som i Sverige, människor ivissa landskap har här rykte om sej att vara svåra att lära känna etc. Vet ej om allt är sant, men lite har jag märkt av det.
    Kram
    Marianne D.

    ReplyDelete
  3. men... det låter ju helt vansinnigt?! Först och främst så känns det som om något är fel i As familj? Så konstigt! Och det där med den andra familjen och filmen är ju så tragiskt.

    Det känns ju onekligen som om de inte bjuder in, välkomnar eller på något sätt visa uppskattning för det du gör. Även om du inte gör det för föräldrarnas skull så vill man ju gärna säga hej till föräldrarna vars barn man underhåller.

    Jag kände mig så ensam i Alabama och vår flytt har gjort under just för det. Att jag bara har fler människor att ringa om något har hänt än Casey är otroligt skönt. Du är otroligt stark som fortsätter, jag hade nog givit upp. (Lätt att säga för mig så klart). Erbjuder din makes jobb någon hjälp? Barnpassning etc?

    ReplyDelete
  4. Linda-
    Ja ibland undrar jag ocksa om min bild som jag har av svenskar och amerikanere haller pa att falla samman. Generellt satt tycker jag dock att amerikanare ar artigare, duktigare pa smalltalk etc, dom far en latt att kanna sig valkommen om dom bjuder den sidan till - men det behover inte betyda nagot alls for dom!

    Svenskar AR oftast mer reserverade, men nar man lar kanna nagon och nagon sager jag hor av mig sa menar den personen oftast det, har ar det ju tyvarr inte sa.

    Jag blev jatteledsen, mest for att det varit mycket med allt, mycket for Cassandras del ocksa, men framst for att jag tycker att jag bjuder till och bjuder till och far aldrig nagot tillbaka. SA frustrerande och man kan ju inte heller saga att nu struntar jag i det har...

    Vi hors av i dagarna, men nu blir det ju annu jobbigare da ni ar 9 timmar fore oss i Sverige nu....himla sommartid som om det inte var svart nog att fa tillfalle att pratas vid!

    Kram och tack vannen.

    ReplyDelete
  5. Marianne-
    Tack sa mycket for din omtanke! Det jag och manga med mig tycker ar "normalt" och speciellt nar det galler barnen, sa gor man ju saker for barnens skull, och aven om planerna inte passar det man har tankt sig, sa kan man val bjuda till och hjalpa istallet for att stjalpa..

    Framforallt nar jag erbjudit bade att hamta och lamna och allt daremellan...Sjalv tycker jag ju att det ar jatteviktigt att man vet vad det ar for manniskor och hur det ser ut bakom stangda dorrar dit mitt barn gar for att leka. Da jag aldrig har traffat foraldrarna skulle jag tex aldrig lata Cassie aka med dom i bilen, aldrig ga in till dom for att leka. Hon ar valdigt valkommen att komma hit och leka, men da hemforhallandena verkar lite orovackande i min smak, vill jag inte skicka min dotter dit.

    "Smitta snallhet" tycker jag later helt underbart! Det tycker jag ar nagot vi alla borde tanka pa.

    Jag vet inte om det ar lite olika med hur folk ar i olika delstater liknande som det ar i olika landskap hemma i Sverige, men lite tror jag absolut man kan se sa. Sodern tex ar ju valdigt gastvanliga, mycket artiga och "southern boys" ar hett eftertraktade eftersom de anses ha bra uppfostran tex. Sen ar det nog stor skillnad pa att bo pa landet och bo i stan har..

    Sjalv ar jag fodd smalanning - kanske tur det da dom oftast ar klassade som envisa och snala..Snal vet jag inte - sparsam later battre i mina oron!

    Stor kram

    ReplyDelete
  6. Linnea-
    Ja, jag ar "glad" for att hora att jag inte ar den enda som tycker att det later vansinnigt for det var precis det jag tyckte. Jag kanner ju verkligen inte familjen, men man borjar ju undra..hanga upp nagot pa vaggen later ju lite som en dalig ursakt. Stod hon i duschen eller vad som kan man ju saga det och be att fa ringa upp. Men a andra sidan var det denna gangen uppgjort att vi skulle komma vid 5 sa da ser man val till att man ar tillganglig eller?

    Som jag sa aven ovan sa visst vill man ju lara kanna foraldrarna till barn som ens barn leker med. Man maste ju fa lite koll pa vilka dom ar etc speciellt nar man ar nyinflyttad hit och inte har nagon som helst koll pa vilka personer det ar. Fantasin flodar ju efter ett sadant bemotande och man kan ju verkligen undra vad som foregar.

    Tack for fina ord Linnea, jag kanner verkligen for att ge upp ibland, speciellt dagar som dessa da allt gar emot och bagaren rinner over, men det gar ju inte nar man har barn. Vet inte du syftar aven pa mitt foreganende inlagg ocksa, men visst ar det jobbigt. For barnens skull och nu med kompisar for Cassandra's skull kan jag ju inte ge upp utan maste fortsatta att hjalpa henne att komma till ro har.

    For min egen skull far jag val bita ihop nasta gang istallet for att bryta ihop..:)

    Ar sa glad for din skull hur allt blev for dig i Denver. Vet ju hur jobbigt du skrev att du hade det i Alabama och tank sa skont att ni vagade ta steget och att aven allt fungerar bra med Casey's skola och allt. Spannande nu med flytten down town!

    Marinkaren "erbjuder" val inte direkt tjanster eller hjalp pa sa satt, men visst finns det olika foreningar etc pa basen. Da vi bor sa langt ifran den nu ar det ett storre projekt att ta sig dit och fa det att passa med tvillingarnas sovtider etc. Hade vi bott dar hade man varit dar pa 10 minuter, kanske kunnat ga till olika lekparker och mammatraffar...Har bor vi helt avskiljt fran allt..

    Kram till dig och jag hoppas att allt gar bra i flytten. Hur ar det med jobbet nu? Fler resor till Sverige inplanerade?

    ReplyDelete
  7. Hm, det maste vara nagot speciellt med Yuma-invanare?! Annars brukar det ju oftast vara sa att folk som bor mer söderut i ett land är öppnare.

    Och jag som tyckte att folk här nere pa Rivieran kan vara lite knepiga ibland; inte ringer och varken tackar ja eller nej till kalas, är hetsiga och aggressiva....

    Men de här människorna som du berättar om tar nog priset ända. Cassies kompis störda mamma (dit kan ju Cassie aldrig ga i alla fall), oförskämda grannar och sa de där galningarna med hunden...!

    Tvivla inte pa dig själv, de här människorna är ju inte normala helt enkelt!

    Jag vet verkligen hur svart det kan vara att hitta nya vänner, eller kontakter.

    Som jag sa tidigare, sa kan jag väl säga att efter att ha bott här sa länge nu sa har jag fortfarande inga som jag kallar riktiga vänner. Manga kontakter och väninnor har jag väl, men inga som jag kan kalla för vänner. Det är svart att fa tid och ork för att hitta vänner.

    Jag är ju lite av en ensamvarg och trivs ganska bra med att vara ensam hemma men visst har det funnits manga ganger da jag har känt mig väldigt ensam och ledsen.

    Även fast det kanske är en klen tröst sa kan jag säga att jag vet hur det känns och hur svart det kan vara. Och trots att jag är langt bort sa finns jag här för dig hela tiden.
    Stora kramar

    ReplyDelete
  8. Tack för fina ord. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att det blir bättre för er snart. Om ett hus blir ledigt vid basen, kommer ni att flytta dit då?

    ReplyDelete
  9. Martina-
    Ja kanske det att det ar ett "Yuma-syndrome"? Haha, nej, jag vet inte. Hursomhelst sa ar det jattetrakigt, for oss alla att det ska behova vara sa har.

    Nej, normalt beteende tycker jag inte heller att det ar. Undvika och inte ringa tillbaka, speciellt nar tjejen sjalv vill folja med och vill leka. Det hade ju varit en helt annan sak om hon inte ville och mamman da tyckte att det spelar inte nagon roll, men nar tjejen vill. Nej, jag kommer inte lata Cassie leka hos henne, som jag sagt innan, hon ar jattevalkommen att komma till oss att vara har, men da hennes mamma ju inte varken svarar i telefon eller hor av sig sjalv, lar det val inte bli mer an sa om ens det. Annars kunde man ju ha gatt pa bio med dom, gatt och bowlat, ja massor av roliga saker..

    Usch ja, det ar inte latt och fransyskor ar val inte heller sa latta att lara kanna eller? Sager det igen och igen...Varfor ska Nice ligga sa langt bort??? Why??

    Stor kram!!

    ReplyDelete
  10. Linnea-
    Roligt att du aterkommer, jag laser ju dagligen hos dig men ar sa dalig pa att kommentera.

    Tack for stod! Jag hoppas ju ocksa att det snart blir battre. Hur traffade du dina svenska vaninnor? Var det genom SWEA? Har du aven amerikanska vaninnor? Jobbarkompisar? Hur ar det med Casey's skola? Gemensamma vanner darigenom? Spannande att ni nu aven ska flytta ihop med ett annat par! Emeli verkar jattemysig, "lika leka bast", eller hur sager man? :)

    Angaende hus pa basen, hmmm troligen kommer vi da flytta dit. Jag sager troligen av flera skal. Forst och framst har vi kontrakt har i ett ar, innan dess kommer vi inte ur vart lease. Skulle vi alltsa fa ett hus om nagon manad kan vi alltsa inte godta det, vi star kvar i kon. Sen far man da hoppas att huset pa basen finns kvar eller nagot annat likvardigt finns tillgangligt i December nar vart lease ar utgatt. Chris som jobbar som militarpolis och har mycket med anmalningar, gnall och annat att gora och ser vad som hander i bostadsomradena pa basen ar val inte lika entusiastisk som jag att flytta dit, men visst ar det en overvagnings fraga. Sen ar det ju lite olika vart man bor pa basen. Ju lagre rank, desto mer problem...Later lite dumt, men de yngre marinerna dricker garna och festar, blir stokigt, har BBQ i sina backyards, hogljutt etc etc. Dessutom ar det ofta drama fran yngre fruar som precis lamnat highschool och knappt kan ta vara pa sig sjalva, helt plotsligt ar dom gifta och ar svartsjuka och mycket tjafs...

    De hogre ranks bor for sig i separata bostadsomraden, dit vi skulle tillhora. Generellt, undantag finns det val alltid, ar det lite lugnare, lite aldre genomsnittsalder, barnfamiljer etc och de flesta har da kommit ur "festaraldern". Sa generellt satt borde dessa bostadsomraden vara lite lugnare...han far halla koll och gora anteckningar! :)

    Jag vill ju ha nara till alla fordelar, om sen grannarna inte ar de basta, sa har man anda mojligheten till att traffa andra grannar och andra familjer i omradet da det finns lekparker etc etc overallt. Pool, gym, bio, bowling etc...Mycket inom gangavstand.

    Sen sa ar det ju sa att om vi bor i base housing sa ar alla omkostnader som el, gas, vatten och sophamtning inkluderat i hyran. Med tanke pa detta varma klimat och att vi redan nu i Februari och Mars har haft AC'n och flaktarna i huset pa ar jag lite radd for hur hog elrakningen kommer bli i sommar...Du vet ju hur daligt det ar med isoleringen i husen har...det blir smallhett inne pa en gang och da det bara ar englas rutor haller dom ju inte ute hettan heller.

    Sen ar ju en annan aspekt den att bensinpriserna ar ju skyhoga som du ju vet! Nu pendlar Chris varje dag 30 minuter enkel resa, det blir ganska mycket bensin bara for hans bil. Sen maste man ju kora till allt annat, shopping etc. Bor vi pa basen kan han cykla, eller ha kanske 5 minuter bilfard vilket vi ocksa kommer spara pengar pa.

    Nagot som talar emot att flytta inom ett ar igen ar ju givetvis skolan for Cassie. Aven om skolan har varit jobbig for henne, ar skolan i laroplanssyfte och i jamforelse med andra skolor en "bra skola", och nu funkar det ju bra, aven om det ar mycket jobb for henne.

    Byter vi inte skola igen, later vi henne ga kvar har blir hon inte skickad med buss och maste bli skjutsad och hamtad varje dag..det ar samma bilfard som Chris jobbresor..upp annu tidigare, hem annu senare..dra upp tvillingarna tidigt pa morgonen ur sangen for att skjutsa varje morgon kanske inte heller ar sa praktiskt.

    Dessutom blir hon i en ny skola annu en gang den nya..sa vi far se. Forst och framst vet vi ju att innan December kommer inte nagot att handa, och sen far vi se. Det ar mycket som ska passa in!

    Kram!!

    ReplyDelete